Publicerad i Arbetet 10 januari 2020
Sedan finanskrisen 2008 har lönerna ökat i jämn takt med cirka 2,5 procent per år. Det är en väsentligt lägre ökningstakt än innan finanskrisen, då lönerna i genomsnitt ökade med över 3,5 procent. Trots nedväxlingen i löneökningstakt utvecklades reallönerna hyfsat väl under flera år på grund av låg inflation.
Men i takt med att inflationen närmat sig målet har reallöneökningarna dämpats. Under 2017 och 2018 ökade reallönerna med endast 0,5 procent per år, vilket är den lägsta ökningstakten på över tjugo år, med undantag för 2011. Ur ett samhällsekonomiskt perspektiv bör lönerna varken öka för mycket eller för lite. För höga löneökningar kan försämra konkurrenskraften. Om lönerna däremot ökar för lite kommer den inhemska efterfrågan, och därmed företagens försäljning, att dämpas.
Låga löneökningar minskar även företagens incitament att investera för att öka produktiviteten. Såväl för höga som för låga löneökningar hämmar alltså sysselsättningen. I år väntar en stor avtalsrörelse som berör cirka 2,8 miljoner anställda.
Vi gör ingen förutsägelse eller rekommendation om en lämplig avtalsnivå.Men vår bedömning är att två faktorer talar för högre löneökningar. För det första inflationsförväntningarna, som har vid de senaste avtalsrörelserna varit långt under inflationsmålet.
Även om den fackliga sidan alltid utgår från inflationsmålet i beräkningar av löneutrymmet så är det vår bedömning att den låga inflationen lagt en våt filt över lönebildningen. Men nu ligger parternas inflationsförväntningar ganska nära två procent, och trovärdigheten för inflationsmålet har stärkts. Det tydliggör att inflationsmålet är ett ankare i den kommande avtalsrörelsen.
För det andra har löneökningarna i Europa under flera år varit svaga och fungerat som ettsänke för svenska löner. Men under senare år har löneökningstakten tilltagit, och ökat i takt med eller något mer än i Sverige.
Eftersom svensk lönebildning fäster stor vikt vid utvecklingen i omvärlden är vår bedömning att Europa nu kommer att fungera som ett flöte snarare än ett sänke. Eftersom Tyskland är Sveriges viktigaste konkurrentland är den tyska löneutvecklingen extra intressant. Sedan 2014 har de tyska lönerna ökat i snabbare takt. 2018 gav tyska kollektivavtal löneökningar på 3,0 procent, och enligt Hans-Böckler-Stiftung väntas de kollektivavtalade löneökningarna 2019 bli 3,2 procent, vilket i sådana fall blir de högsta löneökningarna sedan millenniumskiftet.
Inom tysk industri ligger de avtalade löneökningarna kring 4 procent. Sedan ett antal år tillbaka har de utbetalda lönerna i Tyskland, tillskillnad från tidigare, ökat i ungefär samma takt som de avtalade löneökningarna.
Även i andra viktiga ekonomier såsom USA och Storbritannien stiger nu lönerna i snabbare takt. En spegelbild av stigande löner är, enligt IMFs senaste prognos, att löneandelen – den del av förädlingsvärdet som tillfaller löntagarna – har ökat sedan 2014 i Japan, Storbritannien och USA, och sedan början av 2018 även i euroområdet.
Samtidigt finns det faktorer som troligen kommer att verka fortsatt dämpande på den svenska löneökningstakten. Produktivitetstillväxten i det svenska näringslivet har, liksom i vår omvärld, växlat ner kraftigt. Det är den främsta förklaringen till att löneökningarna dämpats efter finanskrisen.
Under perioden 2011–2018 har den genomsnittliga tillväxttakten mer än halverats jämfört med perioden som föregick finanskrisen. Politiska reformer och utbudseffekter fortsätter påverka lönerna negativt. Forskning pekar mot att den försämrade a-kassan har haft en dämpande effekt på löneökningarna.
De försämringar i arbetsmarknadspolitiken som nu genomförs riskerar att få liknande konsekvenser. En annan faktor är ökat arbetskraftsutbud som kommer av ökad migration, främst via rörligheten inom EU. Studier visar att arbetskraftsinvandring kan ha betydande negativa effekter på enskilda yrkesgruppers löner, men mer begränsade effekter för hela arbetsmarknaden.
Avslutningsvis kan vi konstatera att det globala konjunkturläget den senaste tiden har varit ovanligt svårt att analysera. Men de mest dystra förutsägelserna från vissa bedömare ser inte ut att materialiseras i närtid. Tvärtom. I många länder har förvisso industrins framtidssyn tyngts av hot om handelskrig. Men samtidigt finns i många länder en optimism i tjänstesektorerna på grund av en ekonomisk miljö med stigande löner, sjunkande arbetslöshet och låga räntor.
Det ekonomiska stämningsläget i det för Sverige viktiga euroområdet är fortsatt positivt och har förstärkts marginellt de senaste månaderna. SCBs felaktiga arbetsmarknadssiffror förstärkte under hösten bilden av en snabbt vikande arbetsmarknad. Men de reviderade siffrorna visar en annan bild. Arbetslösheten har förvisso ökat under det senaste året men samtidigt har både antalet och andelen i sysselsättning stigit under samma period.
Att göra en ekonomisk prognos om framtida löneökningar är komplext. Men vår bedömning är att den förstärkta trovärdigheten för inflationsmålet samt framförallt den relativt goda löneutvecklingen i vår omvärld är faktorer som kommer medverka till att löneökningstakten i Sverige växlar upp.
Thomas Carlén, LO-ekonom och jobbar bland annat med arbetsmarknads- och lönebildningsfrågor
Torbjörn Hållö, LO-ekonom och jobbar bland annat med arbetsmarknads- och lönebildningsfrågor